Vad som måste sägas
Varför tiger jag, har tigit för länge
om detta som tydligen spelats igenom
som krigsscenario, där vi som överlever
I bästa fall är fotnoter.
Jag menar en självtagen rätt att slå till först
som skulle kunna förinta en skrävlares
hårt kuvade och till påbjudet jubel styrda
iranska folk, därför att det antas
att man någonstans i landet bygger
en atombomb.
Men varför har jag ålagt mig att inte
nämna det andra landet, det som länge
hemligt har samlat på sig kärnstridsspetsar
men sluppit all kontroll från världssamfundet:
insyn förvägras.
Om detta faktum tigs det vitt och brett
Och själv har jag stämt in i tigarkören.
Det tynger ner mig som en skamlig lögn
och känns som tvång med hot om straff
för den som bryter ledet.
Man blir lätt dömd för antisemitism.
Med rätta ställs mitt land till svars
för egna urbota brott, exempellösa.
Det händer än, gång efter annan.
Nu ska, på rent affärsmässiga grunder
fast under täckmantel av skadestånd,
ännu en tysk ubåt till Israel.
Den båten har som specialitet
att effektivt styra atommissiler,
totalförstörande, mot ett fientligt land
som möjligtvis har en atombomb.
Man tillmäter sin misstanke beviskraft.
Det är mitt skäl till att nu äntligen
högt säga det som måste sägas.
Men varför har jag tigit hitintills?
Jag tänkte: inte får väl jag,
som är behäftad med en outplånlig,
medfödd historisk skuld, här ta till orda
och konfrontera staten Israel, som jag
även framgent vill vara sant lojal mot.
Varför skriver jag först nu,
åldrad, med mitt sista bläck:
Kärnvapenmakten Israel utsätter
en bräcklig världsfred för stor fara?
Nu måste det helt enkelt sägas,
för i morgon kan det bli för sent.
Just vi tyskar får inte bli medskyldiga
till ett brott som än kan förhindras.
Av våra vanliga svepskäl
duger inget som ursäkt.
Och medges måste: jag slutar tiga
då jag är led på västvärldens
ständiga hyckleri; jag hoppas dessutom
att många med mig bryter sin tystnad
och uppmanar dem som har utlöst faran
att avstå från våld. Må de också kräva
en fri, permanent kontroll av såväl
Israels kärnvapeninnehav
som Irans atomanläggningar,
insistera på att bådas regeringar
ger världssamfundet full insyn
genom inspektioner över nationsgränserna.
Endast så kan alla, israeler som palestinier
och alla andra nära fiender
i en av dårskap ockuperad region
myllrande av människor, finna räddning.
Och det gäller också för oss.
Günter Grass
Översättning: Lars W Freij
© Grass 2012
Publicerat med tillåtelse av Leonhardt & Høier Literary Agency, Köpenhamn
Warum schweige ich,
verschweige zu lange,
was offensichtlich
ist und in Planspielen
geübt wurde, an deren
Ende als Überlebende
wir allenfalls
Fußnoten sind.
Es ist das behauptete
Recht auf den Erstschlag,
der das von einem
Maulhelden unterjochte
und zum organisierten
Jubel gelenkte
iranische Volk
auslöschen könnte,
weil in dessen
Machtbereich der Bau
einer Atombombe
vermutet wird.
Doch warum untersage
ich mir,
jenes andere Land
beim Namen zu nennen,
in dem seit Jahren –
wenn auch geheimgehalten -
ein wachsend
nukleares Potential verfügbar
aber außer Kontrolle,
weil keiner Prüfung
zugänglich ist?
Das allgemeine
Verschweigen dieses Tatbestandes,
dem sich mein Schweigen
untergeordnet hat,
empfinde ich als
belastende Lüge
und Zwang, der Strafe
in Aussicht stellt,
sobald er mißachtet
wird;
das Verdikt
”Antisemitismus” ist geläufig.
Jetzt aber, weil aus
meinem Land,
das von ureigenen
Verbrechen,
die ohne Vergleich
sind,
Mal um Mal eingeholt
und zur Rede gestellt wird,
wiederum und rein
geschäftsmäßig, wenn auch
mit flinker Lippe als
Wiedergutmachung deklariert,
ein weiteres U-Boot
nach Israel
geliefert werden
soll, dessen Spezialität
darin besteht,
allesvernichtende Sprengköpfe
dorthin lenken zu
können, wo die Existenz
einer einzigen
Atombombe unbewiesen ist,
doch als Befürchtung
von Beweiskraft sein will,
sage ich, was gesagt
werden muß.
Warum aber schwieg
ich bislang?
Weil ich meinte,
meine Herkunft,
die von nie zu
tilgendem Makel behaftet ist,
verbiete, diese
Tatsache als ausgesprochene Wahrheit
dem Land Israel, dem
ich verbunden bin
und bleiben will,
zuzumuten.
Warum sage ich jetzt
erst,
gealtert und mit
letzter Tinte:
Die Atommacht Israel
gefährdet
den ohnehin brüchigen
Weltfrieden?
Weil gesagt werden
muß,
was schon morgen zu
spät sein könnte;
auch weil wir – als
Deutsche belastet genug -
Zulieferer eines
Verbrechens werden könnten,
das voraussehbar ist,
weshalb unsere Mitschuld
durch keine der
üblichen Ausreden
zu tilgen wäre.
Und zugegeben: ich
schweige nicht mehr,
weil ich der
Heuchelei des Westens
überdrüssig bin;
zudem ist zu hoffen,
es mögen sich viele
vom Schweigen befreien,
den Verursacher der
erkennbaren Gefahr
zum Verzicht auf
Gewalt auffordern und
gleichfalls darauf
bestehen,
daß eine unbehinderte
und permanente Kontrolle
des israelischen
atomaren Potentials
und der iranischen
Atomanlagen
durch eine
internationale Instanz
von den Regierungen
beider Länder zugelassen wird.
Nur so ist allen, den
Israelis und Palästinensern,
mehr noch, allen
Menschen, die in dieser
vom Wahn okkupierten
Region
dicht bei dicht
verfeindet leben
und letztlich auch
uns zu helfen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar